EN DEL DAGAR ÄR VÄLDIGT TUNGA…

…som till exempel igår…

Sorgen över min lilla B knockar mig totalt vissa dagar.
Det har ju gått en tid nu sen den svåra, tunga dagen och livet har rullat på, som det måste.
Jag vill ändå skriva om det nu för att visa med att livet är inte glatt, sorglöst och glättigt jämt, även om det kanske kan verka så i vår kära bloggvärld. Vi är människor, levande varelser med alla känslor ”all over the place” som vår fina prins en gång sa.
Jag är en verkligen en känslomänniska och så lätt till tårar många ggr så man kan bli trött på sig själv, men samtidigt till glädjen.
Samtidigt är det skönt att vara sån och inte stänga av som många gör.

Det finns många saker jag skulle vilja skriva om här i bloggen som är mer personliga, men flera saker stoppar mig.
Jag bor i en liten stad och vill nog ändå inte att ”alla” ska komma mig så nära, det finns alltid människor med, som inte har så snälla avsikter som kan läsa och tolka det på sitt sätt, samt att jag har från mitt förra liv i den relationen, den mannen läsandes här inne tyvärr. Inget jag kan styra då bloggen är öppen, men vill inte att personer som valt att vara genuint och avsiktligt elaka ska få fortsätta vara mig nära.
Ja så ser nog livet ut för oss alla då och då…sol och regn, men jag väljer att fokusera på det positiva!

Tillbaka till dagen då jag var tvungen att säga farväl till min älskade hund…♥
Den fredagen som jag hade velat hoppa över i mitt liv, men det fanns ingen återvändo.
Från att ha gjort flera veterinärbesök under den sista veckan i hennes liv och slitits mellan hopp och förtvivlan så fanns det inget val kvar. Lilla B hade blivit för sjuk och hade svårt att andas.

Hon fick diagnosen lungfibros, precis som människor kan få. Detta innebär att bindväv lägger sig som ärrbildning på lungorna och förtjockar dess väggar. Det blir svårt att andas och hunden/människan blir oerhört andfådd och med torrhosta.
I lilla B fall så hade hon förmodligen haft det en längre tid, inget någon förstod eller som hon visade symptom på innan, mer än att hon var trött. Vi trodde alla att det berodde på hennes ålder, hon skulle fylla 14 i april.
Hon behandlades med kortison, vilket man gör eller med cellgift och hon svarade först bra på det, men det gick snabbt över.
Jag gjorde allt som stod i min makt för att hon skulle ha det bra och hoppades ända in i det sista att jag skulle fått ha henne kvar en liten tid till.

Hennes sista kväll hemma var hon så andfådd och dålig med häftig andhämtning, så jag hade nästan komplett panik!
Jag ringde djursjukhuset och vår lokala veterinär och var helt inställd på att få åka med henne redan då, men blev lugnad av dem. Vi hade ju en tid bokad hos en fantastiskt fin veterinär här i staden dagen därpå.
Till slut sov hon lugnt den sista natten.
När jag vaknade morgonen därpå, efter bara lite och mycket orolig sömn, så kändes det som jag befann mig i en dimma.
Jag vet fortfarande inte hur jag klarade den fm hemma med henne, det var fruktansvärt tungt…

Väl nere hos veterinären så la vi oss på en madrass på golvet och jag höll om henne hela tiden och pratade med henne när hon fick sin sista spruta. Å….om ni visste vad det gjorde ont i mig…Jag tror jag gick sönder på riktigt där och då.
Anthony och Malin min vän var med mig, tack och lov och veterinären var så fin.

Jag kände starkt i mitt hjärta att jag ville vara med henne precis HELA vägen…
Jag bar ut henne själv i hennes favoritfilt till min bil där hon fick vila i baksätet.
Alexander min äldsta son och hans Lisa körde oss. Vi åkte hela vägen till Rimforsa, en resa på ca 10 mil och jag satt med min lilla flicka hela vägen i baksätet, men handen på hennes varma päls.

Väl framme vid djurkrematoriet ville mannen där hjälpa mig att bära ut henne, men jag kände att INGEN mer än jag ska vara med henne ända in i det sista. Jag bar in henne där själv och la ner henne på en filt och mannen hade tänt ett ljus.
Där inne tog Theodor och jag ett sista farväl…
Det var fint men SÅ tungt…♥
Jag var verkligen helt förkrossad i den stunden.
Det kändes som jag lämnade halva mitt jag där.

Några dagar senare fick jag hem hennes lilla fina urna med hennes namn på och den finns alltid med mig nu hemma hos oss.

Att jag väljer att skriva och berätta om detta är för att jag vet att ni är många djurägare som får gå igenom detta och bävar för det. Mitt råd är att var med HELA tiden, även om ni tror att ni inte klarar det.
Jag känner ett lugn i att jag fanns med min älskling hela vägen, hon behövde inte känna någon oro eller ensamhet.
Hon märkte inget, hon somnade så lugnt.

Jag har fortfarande så svårt att titta på bilder på henne.
Minnet av henne är så ljust och fint men gör SÅ ont än…
Med tiden ska jag leta fram det finaste fotot jag har tagit på henne och göra en förstoring.

Mitt lilla underbara hjärta….
Du kommer alltid att vara med mig!

Fin helg önskar jag er och ta vara på livet och allt ni har.

houseofadela

Det är jag som är Heléna Adela och tjejen bakom House of Adela. Livsnjutare som älskar att hitta små glittriga ögonblick i vardagen och fånga dem! Mitt liv är fotografering och inredning, dvs det är en stor bit i mitt liv och jag tänker nästan allt i bilder. Har också sedan barnsben älskat inredning och har svårt att kika in i ett rum, utan att tänka på hur jag skulle vilja inreda det;) Att fotografera, skriva och blogga om det man tycker mycket om, är fantastiskt. Varmt välkommen hit till mig och min värld! Mail: houseofadela@live.se

20 Comments

  1. Tack för att du orkar skriva om det som är jobbigt! Livet är inte bara elände och inte endast glädje! Det är blandningen som gör att vi njuter av de bra stunderna! Hoppas du får vila och glädje framöver! ❤️❤️❤️

  2. Hej! Javisst går hjärtat itu när man måste gå igenom detta. Förstår dej så väl. Sitter & gråter när jag läser din fina text. Är precis som du blödig.
    Tänker på dej & skickar varma kramar.
    Helene

  3. ❤️❤️❤️ Massor av kramar som är fyllda med kärlek, styrka & mod. ❤️❤️❤️

  4. Åh, jag sitter här nu med tårar i ögonen! Det är precis som du beskriver. Så fint att du var med hela vägen. Jag känner igen mig precis, fast med katt. Det tog många år innan jag alls kunde prata om honom utan att gråta.
    Stor kram till dig!

  5. Sitter här med tårar på mina kinder. Var med om detta för ett par år sedan och det är så svårt. Att sitta där bredvid sitt älskade djur när det tar sitt sista andetag. Tungt!
    Kramis/Heléne

  6. Det är så ledsamt att förlorasin fyrfota vän. Förstår verkligen att du sörjer. Och fint att du kunde vara med hela tiden så din lilla vov inte behövde bli rädd eller ensam

  7. Hjälp, sitter på jobbet och mina ögon fylls av tårar när jag läser. Dina ord beskriver detta så fint, känslorna man har till ett djur. Har själv en liten vovve hemma som är min och min sambos lilla ”bebis” nu när sonen blivit vuxen och flyttat hemifrån. Läser din blogg lite då och då men nu var det ett tag sen så jag hade missat detta. Önskar dig en skön sommar! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *